...är lite roligt att vara ibland. Om inte annat så är det väldigt bra för egot.  Var hemma från jobbet igår och följdaktligen blev det heller ingen körsång för min del. Första gången som jag missar! Marie rapporterade i alla fall att de inte hade gått igenom någon ny låt, så jag ska nog kunna komma ifatt. Hörde även att några från "gamla" kören (som inte var så stor och där alla kände alla) diskuterade mitt byte av stämma. Några ville gärna ha tillbaka mig till soprangängen och de som hörde till altarna ville ha kvar mig där. Vilket såklart var ganska smickrande att höra, även om jag a) knappast hör till de bästa i någon av stämmorna, b) inte tror att jag ensam gör någon skillnad alls, och c) inte tror att de kan urskilja mig i havet av röster över huvud taget. Men som sagt, kul att man var saknad i alla fall.

Efterlängtad var jag tydigen även på jobbet, där de hade haft en smärre kris utan mig i måndags och igår. I det fallet tror jag däremot att jag påverkade lite mer än på kören. Inte för att jag kan nåt som ingen annan på jobbet kan, utan för att jag känner mitt projekt utantill. Ringde till beställaren, som svarade med lättad stämma: "Vad skönt att höra att du är tillbaka, Ingela!". Då blir man också lite glad.  (Sen att jag fick jobba som attan, plåga kollegorna med dumma frågor och jobba över, det är ju en annan femma. )